Monrovia – den fallna stjärnan från Afrikas partyhimmel
Liberias huvudstad Monrovia var länge den glittrande stjärnan på Afrikas partyhimmel. Hit kom politiker från hela kontinenten för att bo på Afrikas maffigaste lyxhotell. Men Liberia var också ett centrum för kampen mot apartheid och en demokratisk förebild för hela Afrika. Sen föll allt samman. Vad var det egentligen som hände?
Foto toppbilder: Vintage Modern Liberia
Erik Hershman/ Wikipedia CC BY2.0 2009 (editerad)
Från översta våningen på Ducor Hotel är utsikten milsvid. Västerut – öppet hav. Nedanför oss – en sandbank som en gång i tiden måste ha varit fantastiskt vacker. Där ligger nu West Point, ett gyttrigt slumområde med 75 000 invånare. Av den grandour som präglade Monrovia under 60- och 70-talen finns inte mycket kvar och huvudgatan som ledde fram till hotellet är i sorgligt skick.
Ducor Hotel invigdes 1960. Här fanns då över 200 rum, alla med luftkonditionering, vilket var unikt för Afrika vid denna tid. På 60-talet var Liberia ett paradis för den som ville shoppa, uppleva natur och möta exotiska folkslag.
En av gästerna vid invigningen var Golda Meir, Israels utrikesminister och senare också premiärminister. Senare kommer ”alla” att passera Afrikas kändaste lyxhotell, däribland Idi Amin som enligt ryktet hade pistolen med sig när han simmade i poolen.
Att Golda Meir deltog i invigningen var långtifrån en slump. Ducor Hotel hade ritats av den israeliske arkitekten Moshe Mayer som några år senare skulle bli Israels rikaste man. Israel byggde under åren från 50-talets slut upp nära relationer med ett stort antal länder i Afrika, däribland Liberia. Senare kom israeler att medverka till att bygga upp Liberias säkerhetsstyrkor och 1967 startade en grupp svarta judar en kibbutz i Liberia, som dock upplöstes relativt snart.
Liberia var också ett av de länder som skrev under den ursprungliga FN-stadgan (Sverige hörde inte dit). Det skulle dröja en bra bit in på 1970-talet innan Liberia ”bytte sida” och etablerade relationer med den palestinska ledningen i PLO och utvisade de israeliska diplomaterna.
Mytomspunna Ducor hotel (top foto).
Hit kom alla som ville vara där det hände: Nelson Mandela, Miram Makeba, Nina Simone och många fler.
Foto: Neal-Prince Asid.com
1962, två är efter invigningen av Ducor Hotel, kom en annan gäst till Monrovia. Hans namn var Nelson Mandela. Av president Tubman fick Mandela 5000 dollar för kampen och – säger historien – lika mycket till sig själv för att köpa lite snygga kläder: presidenten tyckte att Mandela såg lite väl luggsliten ut. Även kampen mot apartheid bör föras med stil.
Under de här åren var Liberia lite som Sverige: ett litet land, men med stort politiskt inflytande. Runtomkring var de flesta afrikanska stater kolonier: Nigerias första president fick hela sin utbildning i Liberia, och det var Liberia som medlade i kriget mellan Nigeria och utbrytarrepubliken Biafra.
Hövding Lango Lippaye från Kakata poserar med Israels utrikesminister Golda Meir i Monrovia, Liberia.
Foto: Vintage Modern Liberia/Tumblr
Poolen i Ducor hotel, 1967.
Foto: Liberia 77
1821: En grupp nybyggare anländer från USA till det som idag är Monrovia – svarta män och kvinnor med drömmen om att skapa ett fritt land, för fria svarta människor.
1847: Liberia utropas som en självständig nation, och kommer vid sidan om Etiopien att bli det enda afrikanska land som aldrig blir koloniserat. Liberias svarta kolonister var starkt religiösa, och den stränga kyrkligheten blev grunden i ”Lilla Amerika” som i sina värsta stunder reproducerade det slavägarsamhälle i sydstaterna som kolonisterna lämnat bakom sig.
1848: Storbritannien är först ut att erkänna Liberias oberoende.
1862: USA erkänner Liberia – men det satt långt inne att erkänna ett land med en svart president. När Liberias president besökte USA:s utrikesdepartement fick han inte gå upp, utan stanna i entrén.
1867: Liberias frimurarloge etableras.
1869: The True Whig Party bildas med amerikanska The Whig Party som förebild, baserat på strängt lutherska värderingar. Partiet kommer att hålla sig kvar obrutet vid makten i mer än hundra år.
Liberias första politiska ledare var alla förutom frikyrkopastorer och medlemmar i the True Whig Party också frimurare. Så nära kopplade var dessa tre maktcentra att presidenten under långa perioder också var stormästare i frimurarlogen.
''Vi gick sällan ut före midnatt. Det var ett otroligt nattliv.'' – Miatta Fatoumeh
– Du förstår. Vi gick sällan ut före midnatt. Det var ett otroligt nattliv. Idag är jag tyvärr alltför rädd för att gå ut kvällstid. Risken är stor att någon skulle stjäla min telefon.
Miatta Fatoumeh har fyllt 69 år, men musiken – och politiken – är fortfarande hennes liv. Allt började 1960. Miatta Fatoumeh var tolv år då hon för första gången hörde Miriam Makeba sjunga Pata-pata från en scen i London. Hon var fast, för livet.
– Det var första gången jag förstod att en afrikansk kvinna kunde stå på en stor scen och sjunga. Innan dess trodde jag bara att västerländska kvinnor kunde vara internationellt kända. Miriam Makeba blev min största inspirationskälla när jag själv började sjunga, men det dröjde ända till 1974 innan vi träffades.
Miram Makeba var spindeln i nätet. Hon använde musiken för att befria människan – på fler plan, 1969.
Foto: Wikimedia
Att ha en dotter som blev sångerska var inget Miattas pappa diplomaten drömt om, men han hade han inte mycket att säga till om. När 1968 inföll bodde Miatta Fatoumeh i USA, djupt engagerad i musiken och den politiska kampen.
1974 skulle det styrande Whig-partiet ha en stor konsert. Man hade hoppas få dit Gloria Lynne, en numera bortglömd jazzsångerska men när hon tackade nej kom någon på att det fanns en sångerska från Liberia som börjat göra sig ett namn i USA: Miatta Fatoumeh.
– På den tiden flög Pan Am i stort sett varje dag mellan New York och Monrovia så någon skickade en biljett och några dagar senare var jag här. Och sen blev jag kvar. Om de släppte en ny skiva med Marvin Gay på tisdag så hade vi den här i Monrovia dagen därpå. Det var här allt hände!
Väl hemma i Liberia mötte hon för första gången Miriam Makeba på riktigt. Som spindel i nätet hade Miriam Makeba redan byggt en imponerande väv fylld av konst, musik, nattliv, droger och sex. Och av politik förstås.
– Miriam Makeba spelade en viktig roll för oss alla, hon inspirerade oss att använda musiken för att befria människor, inte bara från apartheid, utan också för att befria våra egna sinnen. Hon var på något sätt Afrika personifierat.
Idag har Miatta Fatoumeh flyttat tillbaka till sin farmors gamla hus som under en tid varit fyllt av hemlösa flyktingar. En strid ström av personer kommer och går. Det är valmöten, och det är kvinnogrupper som använder delar av huset (hennes mamma var en av förgrundsgestalterna i Liberias kvinnorörelse). Här sitter vi och samtalar om det Monrovia som en gång fanns, det svarta jetsetlivets Monrovia med Nina Simone, Miriam Makeba och många andra. Störst av dem alla var Nina Simone, som 1974 hade flyttat till Liberia tillsammans med sin dotter. Liberia var då det land som hade haft världens högsta ekonomiska tillväxt sedan andra världskriget, efter Japan.
I Liberia kunde Nina Simone slappna av, eller som hon säger i en dåtida radiointervju, återgiven i dokumentärfilmen What Happened, Miss Simone? av Liz Garbus:
“I wouldn’t have believed it before I arrived, but Liberia did feel like home and I loved everything about it. Liberia was a release; after all those years of being a wife, mother, activist and star all at the same time, I was just a mother with her child happy in school and nobody looking over my shoulder telling me what to do.”
Nina Simones romantiska äventyr är alla väl beskrivna, liksom natten i september 1974 på nattklubben The Maze där hon tar av sig naken och dansar natten igenom på ett bord alltmedan landets elit applåderar. Sedan skriver hon 'Liberian Calypso' med raderna: “I danced for hours, hours on end” och ”You brought me home to Liberia, and all other places are inferior”.
I Liberia kände sig Nina Simone fri. Här är hon med sin dotter och katt, 1960-tal.
Foto: Classic Film/Flickr
– Jag träffade Nina Simone första gången 1974, hon hade precis flyttat hit från USA. Vi argumenterade om många saker, men hon var alltid en av mina favoritartister. Jag hade upptäckt henne 1968, men i USA träffades vi aldrig, det tillät inte de strukturer som fanns där: hon var en stjärna, och det var inte jag, säger Miatta Fatoumeh.
“You brought me home to Liberia, and all other places are inferior”, sjunger Nina Simone i Liberian Calypso. Här framför hon sången i Montreux 1987. Foto: Youtube
YTTERLIGARE EN av dem som gjorde Monrovia till sitt hem var den nyligen avlidna sydafrikanske trumpetaren Hugh Masekela (som också han tidigare hade varit gift med Miriam Makeba!). Han startade en inspelningsstudio, gifte om sig och spelade in musik. Hans största hit “Grazing in the Grass” skrevs av Philimon Hou, en annan sydafrikan som idag ligger begravd i Liberia.
– Masekela älskade Liberia och musiken här. Han drömde om att vi tillsammans skulle utveckla musikindustrin här. Och vi hade kontakt hela hans liv. Vi gjorde vår första inspelning ihop 1976 i EMI-studion i Lagos. I januari 2017 spelade vi båda på installationen för Ghanas president. Däremot så arbetade jag aldrig tillsammans med Miriam Makeba, säger Miatta Fatoumeh.
Citat av Stokely Carmichael, Stokely Carmichael var en av ledarna för svarta pantrarna som först fastnade för Liberia. Foto: Divided We Stand
60- och 70-talets Monrovia var inte bara drinkarnas, cocktail-klänningarnas och discolampornas stad. Det var också ett centrum för kampen mot apartheid. Att Liberias svarta ledarskap var ohämmat marknadsorienterat med nära band till USA, hindrade inte att man aktivt stöttade kampen mot apartheid.
Liberia var en slags dubbelnatur; å ena sidan dekadent och superkapitalistiskt, å andra sidan starkt engagerat i Afrikas frigörelse från kolonialismen och i kampen mot apartheid.
En av dem som också valde Liberia framför USA var Stokely Carmichael, som under en tid hade en framträdande roll för de svarta pantrarna i USA, som i sin bok ”Black Power: The politics of Liberation” (1968) myntade begreppet Black Power och som samma år hade gift sig med – Miriam Makeba!
– Varför de valde Liberia? Här fanns allt det de kände till från USA samtidigt som den afrikanska kulturen var stark och inspirerande. Liberia var ett liberalt, progressivt samhälle som styrdes av svarta och som kämpade för Sydafrikas frigörelse. Alla de som kom från USA och Sydafrika hade gått i exil och flytt undan ett förtyck. Här var de ”riktiga människor”, Liberia var ett land för dem, samtidigt som det hade många likheter med det de kom från, fortsätter Miatta Fatoumeh.
Stokely Carmichael föredrog senare det mer asketiska och politiska grannlandet Guinea.
Foto: Pinterest
Stokely Carmichael brann för pan-afrikanismen. Han och Miriam Makeba skiljde sig ganska så snart, Carmichael bosatte sig i Liberias grannland Guinea, där han bytte namn till Kwame Ture, en hyllning till Ghanas president Kwame Nkrumah och Guineas president Sékou Touré. Men även om han bodde i Guinea så var han ofta i Monrovia. 1998 dog Kwame Ture, bara 57 år gammal. Liberia och grannlandet Guinea var på många sätt ett osannolikt par. Det ena ett litet USA i Afrika där spriten flödade och natten dansades bort. Det andra en asketisk, muslimsk marxistisk stat. Det här hindrade inte att de kom bra överens: President William Tolbert som 1971 efterträtt William Tubman och Guineas president Ahmed Sékou Touré delade samma tro på Afrikas framtid.
“I vår musik sjöng vi om jämlikhet men i våra dagliga liv var Miriam Makeba och alla vi andra en del av samma elit.”
Men varför gick allt då under? Miatta Fatoumeh har ett svar klart: – Det var de rikas arrogans och deras livsstil som la grunden för kuppen. Och vi är också medskyldiga. I vår musik sjöng vi om jämlikhet men i våra dagliga liv var Miriam Makeba och alla vi andra en del av samma elit. Vi kämpade för att människor skulle förstå musiken, men sanningen är den att vi nog aldrig nådde utanför Monrovia. Vi såg aldrig bortom våra egna noter.
Foto: Okänd
The Maze(se bild övanpå), nattklubben där Nina Simone drack champagne och dansade naken på ett av borden, finns inte längre. Vi spanar förgäves efter det som borde ha varit ingången, men affärsidkarna i kvarteren runt Ducor Hotel kan bara ge diffusa beskrivningar. Att detta för 40 år sedan var Afrikas coolaste nattlivskvarter har de svårt att tro. Men musiken finns kvar. Och minnena.
DET VAR EFTER president Tubmans död 1971 som Liberia öppnades för den moderna tiden. Tubman hade varit en patriark, en ledare för en statsapparat där alla delar var sammantvinnade, och han hade suttit vid makten sedan 1944. Nu släppte makten greppet, fria fackförbund bildades, studenter började demonstrera, kvinnorörelsen växte fram, konstnärer som afrokubisten Milly Buchanan gjorde storslagna verk. Det var en tid av demokratisk förändring – och av fortsatt festande.
Alltjämt var det de med ljusast hy som hade den största makten. Längst ned i hierarkin stod ättlingarna till de människor som levt i landet när de amerikanska utvandrarna anlänt. De blev till en början tjänare hos den nya eliten, så småningom hantverkare och arbetare för att därefter alltmer rekryteras till landets militär. En som skulle välja denna bana var Samuel Doe.
Liberia & Sverige
Sveriges band till Liberia går tillbaka till 1957 då gruvföretaget LAMCO (Liberian Americo-Swedish Minerals Co) bildades med Gränges som en av de stora delägarna. Under 1970-talet var Liberia en av världens största exportörer av järnmalm och genom åren har många hundra svenskar arbetat i landet och det finns flera minnesböcker utgivna.
Gunnar Ardelius har också skrivit en roman, Friheten förde oss hit, som utgår från hans egen uppväxt som barn till en av gruvans chefer. Samtidigt var kritiken stundtals hård mot det svenska företagets agerande, bland annat i dokumentärfilmen Svart vecka i Nimba (1966) av bland annat Ingrid Dahlberg som sedermera blev Dramatenchef.
Det moderna svenska biståndet till Liberia inleddes 2003 efter att inbördeskriget tog slut och Sverige är idag en viktig givare med stöd till bland annat polisen och för att minska ungdomsarbetslösheten.
Partihögkvarteret och kuppen
De svartbrända resterna av Monrovias viktigaste höghus, EJ Roye Building är fortfarande mäktiga med sina enorma reliefer. I över hundra år hade The True Whig Party styrt Liberia. I partihögkvarteret manifesterades mycket av makten. Höjdpunkten var 1979 när man stod värd för det afrikanska toppmötet.
Men under ytan mullrade det. Höjt pris på ris fick tusentals att protestera, på universiteten krävde radikala ungdomar revolution och slut på det dekadenta styret. President Tolbert, som tillträtt 1971 hade förstått behovet av reformer och tillsatt en kommitté som skulle komma med förslag på vad som behövde göras. Men partiet ville inte lyssna.
Den 12 april 1980 stormade Samuel Doe presidentpalatset. President Tolbert sköts iklädd pyjamas och några dagar senare avrättades tretton andra ledande liberier, en av dem Philip Clarence Parker Cecil Dennis, Nina Simones första date. En person klarade sig och gick senare i landsflykt: Tolberts finansminister Ellen Johnson Sirleaf.
Människor var chockade, ingen kunde förstå vad som hänt. En ny tid hade börjat.
Efter kuppen 1980 förbjöd Samuel Doe frimurarlogen och många av ledarna mördades, drevs i landsflykt eller fängslades. Samtidigt ville Doe själv bli frimurare och 1989 valdes han in i det hemliga sällskapet. Han hade nått kärnan av makten. Inbördeskriget fortsatte. Flyktingarna flyttade in i resterna av Ducor Hotel, våldet tog sig mer bestialiska uttryck. Ingen förstod – eller ville förstå.
Och Miatta Fatoumeh hon säger:
– Jag ”bråkar” mycket med de unga idag. Det vet ingenting om vår historia, det är en del av tragedin med inbördeskriget. De som likt mig själv försöker berätta om den tid som varit är få. Visst, jag förstår att vi behöver sjukhus. Mödradödligheten är hög. Men konsten är också en viktig del av livet, om vi ska förstå oss själva.
miljoner bidrog USA med till Does regim under nio års tid. Källa: Martin Meredith, The State of Africa
liberianer dog under inbördeskriget på 90-talet
barnsoldater beräknas ha deltagit i inbördeskriget
Foto: Okänd
12 april 1980: Samuel Doe poserar med hans nya regim efter att ha tagit över makten. Foto: Sando Moore/AP
Kampen om makten
1944: William Tubman tillträder makten, och där kommer han att stanna i 27 år.
1971: President William Tolbert efterträder William Tubman. Tolbert förstår behovet av reformer, och nu öppnas Liberia för den moderna tiden.
1979: The True Whig Party står värd för det afrikanska toppmötet, och har nu styrt Liberia i mer än hundra år.
1980: Samuel Doe stormar presidentpalatset och president Tolbert skjuts ihjäl. Efter kuppen förbjöd Samuel Doe frimurarlogen och många av ledarna mördades, drevs i landsflykt eller fängslades. Doe styrde landet som en militärdiktatur.
1989: Charles Taylor, tidigare minister hos Doe men nu på flykt, startade med hjälp från Libyen, Burkina Faso och andra rebeller ett inbördeskrig mot Doe. Doe dödas under videofilmad tortyr av Yormie Johnson, en annan av rebellgruppernas ledare. Inbördeskriget fortsatte sedan sinsemellan rebellgrupperna, där 200 000 liberianer dog. Man tror att cirka 15 000 barnsoldater deltog i kriget.
1997: Inbördeskriget avslutades och ett val genomfördes, där Charles Taylor vann. Taylor höll inte avtalet om fred och snart blev Liberia inblandat i oroligheterna i Sierra Leone. Bland annat sysslade Taylor med blodsdiamanter.
2002: Inbördeskrig mot Taylor startade, som sågs som kriminell av stora grupper av befolkningen.
2003: Taylor avgick som president och flydde till Nigeria. Samma år slöts det fred.
2005: Ellen Johnson Sirleaf, före detta finansminister under William Tolberts regim, blev vald till president. Efter valet greps Taylor och fördes till Haag fär han anklagas för brott mot mänskliga rättigheter.
2018: George Weah vinner presidentvalet i Liberia.
En ung medlem i National Patriotic Front of Liberia under 90-talets inbördeskrig. Det beräknas ha varit cirka 15 000 barnsoldater som deltog i inbördeskriget.
Foto: Patrick Robert – Corbis/ Gettyimages
Det är sent på eftermiddagen när ljuset är som vackrast. Uppe vid Ducor Hotel går några unga par runt i parken. Vakten utanför vill ha tio dollar för att släppa upp oss i ruinen.
Trots att det är plundrat så är huset förvånansvärt solitt. Fönstren lär alla ha varit skottsäkra och hit sökte sig flyktingar för att skydda sig. Vi går uppför trappan som ledde till balsalen, aktar oss för de gapande hisschakten och kommer upp på taket.
År 2007 fanns det långtgående planer på att Khadaffis Libyen skulle köpa hotellet och rusta upp det på nytt. Men så blev det inte, ett nytt krig kom i mellan.
Här i Monrovia är det numera lugnt. Den första valde presidenten Ellen Johnson Sirleaf har lämnat över till sin efterträdare som valts i ett val som respekteras av alla.
Och utsikten är alltjämt hisnande.